- Ingen kommentar -

Idag är det sista dagen av lovet som inte har vart så speciellt.
Det enda roliga var väl att åka till Arvikafestivalen. Sen har jag ju sommarjobbet en tredjedel av lovet. Och jag hade så många planeringar inför lovet men hann inte med hälften av dom ens. Det var en massa personer jag skulle hinna träffa, men träffade ingen av dom. Får väl hoppas att nästa sommarlov blir bättre, visserligen är det långt kvar men ändå.

I morgon börjar jag gymnasiet också.
Jag är faktist inte ett dugg nervös, till skillnad från alla andra. Jag ser faktist fram emot att börja på en ny skola. Allt som har med gymnasiet att göra är en stor förändring i mitt liv, som jag har väntat på dom tre senaste åren. Högstadietiden var verkligen hemsk. Ska inte gå in på det nu (kanske nån annan gång), men kan i alla fall säga att det blev långt från planerat. Jag hoppas att det blir bättre på gymnasiet. För nu kommer jag ju gå på en skola där alla har nästan samma intresse, så att skaffa nya kompisar tycker jag inte borde va så svårt. Det enda det hänger på är väl att man ska bli accepterad, som jag verkligen inte blev i högstadiet. Alla pratade skit om alla och starka fördomar var det enda som excisterade. Men nu hoppas jag som sagt att det blir skillnad. Vill verkligen inte gå igenom tre år till som dom på högstadiet, det var verkligen en mardrömm. Men jag ska försöka bättra mig, alla dom fel som jag gjorde då ska jag inte upprepa nu. Allt ska bli nytt.

Men på tal om det, att allt ska bli nytt..
Det är en sak jag stör mig på. Allt kommer inte bli nytt, inte för mig. Visst, skolan, staden och alla nya människor är nya för mig, och det ser jag fram emot. Men sen är det en sak som är i vägen. Eller, en person rättare sagt. En person som jag har gått i samma klass med ända sen lekis. Faktum med, att det är min släkting. Och inte nog med det, nu ska hon börja på samma gymnasie som jag. Det känns som att hon valde det bara för att jag gjorde det. Det finns både för och nackdelar med det. Fördelen är väl att det kan ju va bra att ha med sig åtminstone nån som man känner.. Men nackdelen är att, vi har ju gått tillsammans hela livet och jag pallar inte tre år till med henne. Jag har helt enkelt tröttnat på henne, för länge sen man det har jag dock hållt inom mig. Har vart med henne för att jag inte haft nån annan under alla dessa åren. Jag känner mig tvungen att va med henne bara för att vi är släkt. Jag hade hoppats att jag skulle slippa allt det där på gymnasiet. Men nejdå. Visst, vi kommer ju inte hamna i samma klass, men att bara se henne.. Det är som att hon river ner muren som jag försöker bygga upp och skapa ett nytt liv med. Jag vill inte ha nåt gammalt med i mitt nya liv. Hon däremot, är gammal för mig. Inte för att vi är ovänner eller så, men inte riktigt bästa vänner heller, så vill jag bara slippa henne. Det är alltför många dåliga minnen som dyker upp i hennes närvaro. Minnen som jag helst vill radera, men just nu känns det ganska omöjligt.